Krönika: Måste man vara så satans perfekt?


2020-04-01 - Låt oss hjälpa varandra genom att skippa perfektionen, visa sårbarhet och sträcka ut en hand till en drunknande kollega skriver Anna Dyhre.

Det sägs att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor, och att det är den ­tidigare utrikesministern i USA – Madeleine Albright – som myntat uttrycket. Ja, hon var nog fasimej inte perfekt på alla plan, och inte hade hon yogamattan ihoprullad under skrivbordet eller detoxade varannan vecka. Men, hon hade karisma och hellre skulle jag sitta bredvid henne på en middag än med en nyfrälst predikande ”må bra-coach”. En sådan person som, innan du hunnit sätta gaffeln i en mozzarellaboll, berättar om hur farligt laktos är och att det är så underbart att yoga på terrassen i soluppgången. Gäsp.

Tagga ned, tänker jag, kanske även du som läser detta. Helt ärligt – orkar vi mer predikanter därute som ska visa hur vi ska leva, äta, andas, ta hand om planeten och samtidigt tänka på våra karriärer medan vi har ett rikt sexliv och är perfekta mödrar till våra avkommor? Vi blir sjuka av pressen. Jättesjuka och deprimerade – vilket väl egentligen var precis tvärtemot syftet med dagens predikan.

Jag satt precis och åt söndagsbrunch med en gammal kursare från juristlinjen – ja, där många är perfekta och mår kass redan under studierna i jakt på höga betyg och tron att spetsade tentor är den heliga gralen. Han berättade för mig, att på advokatbyrån där han jobbar ser de en tendens att just de yngsta medarbetarna ”går in i väggen” i ökande antal. Vissa tar en paus i två veckor och kommer tillbaka lite stukade, medan andra inte kan komma tillbaka till samma jobb utan måste ändra sin jobbsituation helt. Sa jag att det främst är de unga kvinnorna på byrån som drabbas? Att de ofta har små barn och en partner i ungefär samma klättrande karriärs-position. Hallå?! Det är 2020 nu – vi borde väl ha löst den här problematiken med den nya fina ­afsen som kom 2016 och att orden livspussel och ”balans i livet” skulle kännas lika modernt som fax eller Tipp-Ex.

Min kompis och jag reflekterade över situationen, och vad han slogs av var hur dessa kvinnor ville att allt skulle vara perfekt. När han pratade med dem fick han ångest när de berät­tade om sina höga krav på sig själva och deras oändliga to-do-listor. ­Inget good-enough här inte. Inget be om hjälp när jobbsituationen känns olidlig utan ”kan själv” och lägger några timmar till på jobbet i tysthet efter att barnen har somnat. Då ­tänkte jag på hur Madeleine hade gjort. Alltså inte Madeline Mackenzie i Big Little Lies (spelas av Reese Wither­spoon som är typ perfekt, åtminstone på Instagram) – utan utrikes­ministern. Hon hade nog inte balans i livet eller ett livspussel att avundas, men hon hade ett starkt team.

Att våga be om hjälp, avlastning eller bara få en chans att reflektera ihop med kollegerna hur man skulle kunna jobba smartare tillsammans skulle nog kunna avvärja en hel del sjukskrivningar. Forskning visar att vi mår väldigt mycket bättre om vi får hjälpa en medmänniska och att starka team har lägre sjuktal och högre leverans. Ensam är inte stark, ensam är just det – ensam. Låt oss hjälpa varandra genom att skippa perfektionen, visa sårbarhet och sträcka ut en hand till en drunknande kollega.

Måste man vara så satans perfekt – eller är det perfekta sjukligt?

ANNA DYHRE


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN