Iseskog: Nya EU-krav på registrering av arbetstid


2019-10-24 - EXPERTEN. Det råder ofta viss förvirring kring arbetstidsfrågor. Således är det vanligt förekommande att arbetsmiljöaspekter och ersättningsfrågor blandas samman i en svåröverskådlig arbetstidscocktail, skriver Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist.

Arbetstidslagen är i grunden en arbetarskyddslag. Rättsligt tillspetsat kan saken uttryckas på det sättet att arbetstidslagens regler om olika begränsningar av arbetstid och krav på vilotid utgör minimikrav också enligt arbetsmiljölagen. Om en arbetsgivare bryter mot arbetstidslagens regler om uttag av arbetstid eller tillhandahållande av vilotid, bryter arbetsgivaren också mot arbetsmiljölagen, närmare bestämt 3 kap. 2 §. Denna regel anger att en arbetsgivare ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Om exempelvis brott mot arbetstidslagens viloregler orsakar ohälsa, kan arbetsmiljöansvar utkrävas enligt arbetsmiljölagen och brottsbalken.

Arbetstidslagens regler om uttag av arbetstid och vad som ska räknas som arbetstid har ingen direkt betydelse för ersättningsfrågan. Alla betalningsfrågor i samband med arbete är avtalsfrågor.

Ett pedagogiskt problem i arbetstidssammanhang handlar om själva arbetstidsbegreppet. I svenska sammanhang rör vi oss med begreppen ordinarie arbetstid, övertid, extra övertid, mertid, extra mertid, jourtid och beredskap. I kollektivavtal regleras också exempelvis restid. Inom EU-rätten finns endast två sorters tid – arbetstid och fritid.

EU-rätten definierar arbetstid som tid då arbetstagaren på ett aktivt sätt står till arbetsgivarens förfogande för arbete. Därmed menas främst att arbetstagaren inte under den aktuella tiden kan ägna sig åt typiska fritidssysslor eller rekreation.

EU:s arbetstidsbegrepp gäller även hos oss när det är fråga om att tillämpa de så kallade EU-reglerna i arbetstidslagen, det vill säga reglerna om dygnsvila, veckovila, veckoarbetstid, nattarbete och rast.

EU-domstolen har nyligen avgjort ett intressant fall rörande arbetsgivarens skyldighet att ha ordning på arbetstidsuttag. I domen (mål C–55 /18, Deutsche Bank) konstaterar EU-domstolen att EU:s arbetstidsdirektiv innebär att nationell lag ska reglera krav om att arbetsgivare på något sätt måste registrera den dagliga, faktiska arbetstiden.

Slutsatsen motiveras av att medlemsländernas lagstiftning ska säkerställa att direktivets regler om dygnsvila, veckoarbetstid och veckovila följs. För att uppnå detta syfte krävs, enligt EU-domstolen, att man har ett objektivt och tillförlitligt fastställande av antalet arbetstimmar per dag och vecka.

I och med att EU:s arbetstidsdirektiv ska tolkas på det ovan angivna sättet, ankommer det alltså på medlemsländerna att i lag eller författning reglera krav på någon form av registrering av daglig faktisk arbetstid. Jag kan konstatera att den svenska arbetstidslagen inte innehåller ett sådant tydligt krav idag. Att lagen kräver journalföring av övertid, mertid och jourtid uppfyller inte EU-rättens krav på registrering av daglig, faktiskt arbetstid.

Det ska framhållas att arbetstidslagens regler för till exempel dygnsvila också gäller för arbetstagare som har oreglerad arbetstid eller inlöst övertid. Endast företagsledare och vissa speciella arbetstagare utan arbetsledning är undantagna från arbetstidslagens regler.

Med EU-domen som utgångspunkt är det dags att fundera över hur arbetsgivare ska ordna registreringen av daglig, faktisk arbetstid.

TOMMY ISESKOG
Arbetsrättsjurist


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN