Dagens skola, morgondagens arbetsliv


2019-05-21 - KRÖNIKA. Vi lever verkligen i en tid med nya värderingar skriver vår krönikör Linus Jonkman. Framtiden tillhör de självkritiska, de nyfikna och de modiga, och ingen av dem bor i en pyramid.

”Jag vill gärna börja på ett företag där ni har en tydlig pyramidstruktur. Ett företag där jag verkligen måste ta hundgörat och jobba mig upp för att gradvis få inflytande och respekt. Jag vill till en plats där mitt ord inte väger lika mycket som ordet från de marinblå kavajerna ovanför. Jag vill verka i ett bolag där vissa åker business class medan resten av oss åker coach. En organisation där status är ledande som drivkraft och där det pågår ett ständigt politiskt spel.”

Sagt av ingen 90-talist någonsin.

Iförd khaki-chinos klev jag in på arbetsmarknaden på 90-talet. Då var ett bolag som IBM något av en drömarbetsgivare. Den bild av arbetslivet som jag matats med genom min skolgång och min uppväxt motsvarades av hur jag trodde en karriär skulle se ut. Jag förväntade mig hundår, hierarki och pyramidstruktur. Min förväntan var att jobba hårt i uppförsbacke för att få en längre titel, en mindre laptop och ett större ­ansvar. Sinnebilden var att varje steg uppåt skulle ge mig mer inflytande och högre status. Det är rättvist att kalla min bild av karriär för tidstypisk.

Men något kändes ändå tomt och själlöst framför min Palm Pilots monokroma skärm. Tjugo år senare är det absolut inte samma företag som är drömarbetsgivare. Någonstans på vägen vände det. Vet inte exakt när uttrycket “Det ska vara kul!” letade sig in i arbetslivet. Detta mantra blev som ett virus och smittade ner allt fler hjärntvättade karriärister. Vi började skruva på oss vid våra hårdlackade skrivbord. Det var som om att begreppet karriär började mana till andra saker – att tänka mindre ”som en trappa” och mer ”som en resa”. Det handlade om att engageras och att brinna för saker. Pyramiderna krackelerade. Mjuka värderingar rullade in och pressade de hårda strukturerna allt närmare avgrunden.

Om det är något du lär dig av hr som yrke så är det att vi verkligen lever i en tid med nya värderingar. Givna sanningar ifrågasätts. Unga kolleger tänker inte två gånger innan de pratar med sin chefs chef för att få gehör för idéer (varken skola eller familjebild har vanligtvis formats kring auktoritet för dem). De har inte heller någon inbyggd vördnad för senioritet (­eftersom deras perspektiv är att tid inte är detsamma som kompetens, om någon gjort något länge så kan det innebära att de gjort fel länge).

På samma sätt blir arbete inte något som den yngre generationen definierar som en tid och en plats (eftersom arbetet i den målstyrda skolan inte ­heller definieras på det viset). Vi som är äldre kommer från en regelstyrd skola och dessa ränder går inte ur oss i första hand. Nu kommer en ny metodik och de företag som kan anpassa sig till detta över­lever.

Jag tror att hälsosamma människor och hälsosamma bolag delar en egenskap – ett generöst mått av självkritik. När intressekonflikten uppstår gäller det att vara nyfiken på sina egna givna sanningar. Exempelvis – om det är standard att ledningsgruppen åker business class men inga andra i bolaget. Varför är det så? Vad är signalvärdet i det?

Framtiden tillhör de självkritiska, de nyfikna och de modiga, och ingen av dem bor i en pyramid.

LINUS JONKMAN

Personalchef, författare och föreläsare.


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN