Det började med de bästa av ambitioner. Robert Levering hade organiserat motstånd mot USA:s krig i Vietnam. Engagemanget för fotfolket ledde honom och till att skriva böcker om dåliga chefer och usla arbetsgivare. Därifrån fick han idén att starta ”Great Place to Work”.  Det där gick verkligt bra. 
 
Snart fick ”Great Place To Work” stora rubriker och mängder av spaltmeter i alla de större tidningarna.  Alla vill ju ha svaret på frågan ”var kan jag jobba och få ett bra liv?”. 
 
För att få med alla företag var enkäten gratis. Så småningom använde Levering och hans partner Amy Lyman resultaten för att hjälpa företagen nå toppen.  Plötsligt var de konsulter, och det gick väldigt bra. Som amerikanska konsulter gör så expanderade de. Nu finns ”Great Place to Work” i 60 länder och affärsidén är lika enkel överallt: 

1. Sälj en standardiserad medarbetarundersökning. 
2. Lura journalister att skriva om ”vinnarna” i tron att detta är en öppen tävling. 
3. Sälj konsult-timmar som hjälper kunderna nå prispallen. 
 
Tyvärr var startfältet i ”Great Place to Work” ändå är ganska smalt. Färre än en procent i USA och ungefär två promille av arbetsgivarna i Sverige är med och ”tävlar” eftersom det också kostar pengar att delta. Kvar av Levering och Lymans fina ambition är något som liknar ett Svenskt Mästerskap i löpning där bara Jehovas vittnen får delta.  Vinnaren kan vara Sveriges bästa löpare, men troligare är att hen inte är det. 
Dessutom ska de deltagande kanske hundra företagen delas upp i 4-5 kategorier. Det blir lite som en friidrottstävling för barn.  Alla kommer därifrån med en medalj runt halsen, och några med fyra eller fem. 
 
Alla är nöjda, alla är glada. Lite pinsamt kanske, men vad är problemet? 
Jo, problemet är att Levering och Lyman blev rika på sin lilla ”tävling”. Det som är kommersiellt framgångsrikt blir alltid kopierat, och kopian är alltid lite sämre än originalet. 
 
Snart hade de flesta större konsulter skapat liknande tävlingar med gala-liknande prisutdelningar. Alltid samma ”Sveriges bästa…” helt utan intresse för att jämföra företags resultat mellan olika leverantörer.  I stället är jippot ett svepskäl för att låta sina bästa kunder stå och prata om hur bra de är. Det gör att kunden blir kvar några år till. 
 
Hela cirkusen är en del av Hrs trovärdighetsinflation.  Controllers och finanschefer skrattar åt oss.  Öhrlings PwC utser inte ”Sveriges bästa företag”, för revisorer har en gemensam standard som Ernst & Young, KPMG Bohlins och Öhrlings PwC också håller sig till.  Resultaten är jämförbara och vinnarna utses av ägarna när det är bokslut, på börsen. Om hr vill vara med där så måste vi också producera jämförbara data, precis som controllers gör över kostnader, intäkter. Först då kan fundamentalanalytiker börja rita ”gyllene kors” över lågt värderade aktier med stigande engagemang. Först då kommer ledningsgruppen och styrelsen lyssna på hr med äkta intresse i stället för artigt spelat intresse.    

Text: Mårten Westberg
Foto: Unsplash