Vill du ha lite feedback? När Åsa Lundquist Coey får frågan säger hon nej tack, absolut inte.

Människor som får använda sitt omdöme blir engagerade. Men vi har skapat ett yrkesliv fullt av förhållningssätt, metoder och modeller som tränger ut den omdömesträning vi annars kan få på vår arbetsplats. Och allt medan sjuktalen ökar fortsätter en fantasivärld av nyckeltal och värdegrunder leva sitt eget liv på arbetsplatserna.

Ingen vill vara ett nyckeltal, påminner Åsa Lundquist Coey tillsammans med tre kollegor i boken som heter just så: ”Ingen vill vara ett nyckeltal”. Boken kom till i en känsla av ett alltför hårt fokus på vad vi borde göra, hur det borde vara. Att folk borde vara självledande, att det borde finnas tydligare mål, tydligare riktning, mer resurser. Den är ett försök att istället uppmärksamma arbetsvardagen så som den faktiskt är. Hur vi fungerar tillsammans för att ro våra projekt i hamn, hur vi i skuggan av nyckeltalen fixar och trixar.

– Om den sociala ingenjörskonsten på arbetsplatsen går för långt, så orsakar det ängslan och oro. Till sist använder jag min makt till att vabba eller sjukskriva mig. Och då försöker ledningarna ännu mer, paradoxalt nog, att ingenjöra upp arbetsplatsen. Vi ökar pressen istället för att kamma till oss och fråga varför effekten uteblir.

Åsa Lundquist Coey är doktor i komplexitet – Sveriges enda – och hennes bidrag till boken handlar om framtidens komplexitet och krav i arbetslivet, och om hur nyfikenhet och engagemang kan uppstå bland medarbetare. Råd och dåd hittar man inte här. Boken är helt befriad från ”tre steg till ett bättre möte” eller ”fem budord för en närvarande chef”. Det är svammel, som hon ser det. Precis som det där med ”feedback”.

– Man vet vad som komma skall. Först nånting positivt, sen det negativa, och så nånting positivt igen. Det är ett extremt instrumentellt koncept men alla sväljer det rakt upp och ned.

Hennes omedelbara argument mot feedback är att människor är självreflexiva. Vi behöver marinera vad som hänt. När vi gjort det, kan vi vara mottagliga för frågor som hjälper oss att öka vår medvetenhet omkring vad som hände. Vi håller på med sånt hela tiden, tillsammans med vänner och kollegor.

I det lite större sammanhanget ser hon feedback och andra metoder som en del av en förbättringsideologi som får chefer och medarbetare att förlora självförtroendet. Allt ska optimeras, ingen duger som hen är.

– I stort sett alla ledarskapskoncept som körs i Sverige har sitt ursprung i Nordamerikansk evangelisk ideologi. Det är en kraftfull förbättringsideologi som går ut på att du inte duger som människa. Jag har känt den spänningen hos de chefer jag jobbade med som organisationskonsult. De tyckte aldrig att de dög.

Åsa Lundquist Coey är reformerad, som hon säger. Hon har en lång karriär bakom sig, med ungefär tio års internationell erfarenhet från bland annat Nya Zeeland och USA. Efter trettio års konsultande i Sverige med alla dessa modeller, råkade hon på en konferens höra ett kort föredrag av en professor som talade om komplexitetsteori. I föredraget sågades all hennes erfarenhet jäms med fotknölarna. Samtidigt var det något som gav resonans, nånting i detta stämde. Och hon vågade ompröva.

– Jag blev otroligt provocerad och ledsen. Men jag ville veta mer och jag åt middag med den här professorn. Han bjöd in mig att doktorera i komplexitet och ledarskap på Hertfordshire University norr om London. ”Jag kommer på måndag” sa jag.

Och i princip var det sedan så det gick till. Inom kort befann hon sig där. För sex år sedan disputerade hon på avhandlingen ”Exploring uncomfortable situations in the practice of a Leadership Consultant”. Fokus i studierna har varit makt och existentiell ångest: makt för att det genomsyrar alla våra relationer på gott och ont, existentiell ångest därför att den är vår arvedel.

– Existentiell ångest är den känsla vi har inför tillvarons oförutsägbarhet. Vi vet inte vad som ska hända i framtiden, eller ens om en timme. Jag valde att titta på vad den existentiella ångesten gör för oss, vilken drivkraft den ger, berättar hon.

Vi måste också kunna hantera den för att den inte ska bli förlamande. De där metoderna och modellerna, de behöver vi i viss utsträckning.

– Vi behöver strategier och en rikting att arbeta emot. Det dämpar vår existentiella ångest. Men när vi överdriver användandet av modeller och metoder så orsakar det i stället oro och ängslan.

Det tar också ifrån oss möjligheten att använda vårt omdöme. Åsa Lundquist Coey påpekar att det är när vi uttrycker oss som oss själva, snarare än som organisationens spratteldockor, som vi kan känna engagemang och utvecklas tillsammans med andra. Vi duger som vi är, att vara människa är att ha både förmågor och brister och det är det som gör oss perfekta. Det händer saker i relationer och vi lär oss av det. Om vi får.

– Förbättringsideologierna och mätandet kom in samtidigt i arbetslivet. Vi har ägnat oss åt det istället för att förstå att vi har en naturlig strävan att påverkas av varandra, att vara nyfikna och kreativa.

Hur vi tar vara på det? Genom att ta varandra på allvar, och det går ju inte om vi pratar organisatoriska med varandra. Åsa Lundquist Coey bjuder på ett ordspråk hon plockat upp under den internationella delen av sin karriär:

– När en rik man passerar bugar sig den fattige bonden samtidigt som han släpper en tyst fis. Jag är säker på att det pågår en hel del fisande ute i organisationer och företag.

Text: Marika Sivertsson
Foto: Unsplash