Hur blev vi 600 procent sämre som arbetsgivare?


2019-03-18 - KRÖNIKA. Vi kan räkna vad arbetsbortfallet för utmattning kostar i kronor och ören- men de totala kostnaden bortom arbetsplatsen ser vi sällan: De personliga tragedierna. Vår krönikör Linus Jonkman uppmanar oss att göra 2019 till året då ohälsotrenden vänder.

En dag i höstas tittade jag på morgonrocken som hängde där på väggen framför sängen. Jag kunde inte förmå mig att sträcka mig efter den. Kroppen var helt matt. Så jag låg kvar ett ögonblick för att samla mig. Men ögonblicket flöt ut och blev till timmar, som blev till dagar av förlamande matthet. Det hade funnits många tecken på hur min kropp försökt säga ifrån.

Huvudvärken på eftermiddagarna hade varit min följeslagare i ett år. ­Yrsel också. Sömnsvårigheterna hade introducerats lite senare. Närminnet var skrämmande dåligt emellanåt. Jag blev lättare distraherad än förr. Även stunderna utan distraktioner var ett problem då jag på senare tid hade börjat sitta med hjärnan på tomgång. Det var som att jag bara stirrade på skärmen utan att förstå vad alla de små tecknen betydde.

Allvarligast var nog pumpen, de tunga oregelbundna hjärtslagen som uppkom vid vila. Detta problem kom ganska sent i processen. De gjorde mig inte så orolig just då, eftersom jag hade en tilltagande känsla av apati – en på flera sätt skön känsla av "no more fucks to give". Jag tänkte att det kanske är hjärtinfarkt, men att ”det är rätt okej det med”. Allt hängde såklart ihop i ett intrikat virrvarr av när psykiska påverkar det fysiska och vice versa. Så där låg jag med trasiga tändstift. Utmattningssyndrom, löd diag­nosen.

Jag hade kört för fort, för länge och till slut skar motorn.

Utmattning är en erfarenhet jag nu delar med extremt många människor. Det är ren tragik, men faktum är att sjukskrivningar på grund av utmattningssyndrom har sexdubblats sedan 2010. Tragiskt är också att det är de idealistiska medarbetarna som har en tendens att köra in i väggen. Kanske logiskt att det är de som brinner som också riskerar att brinna ut. I dag betraktas det nästan som en ofrånkomlig initieringsrit för en chef att köra in i den där väggen.

Vad uppgången beror på? Sanningen är ofta en uppsjö av orsaker. Jag har noterat en sak ­under mina tjugo år i arbetslivet, som ändrat bilden av vad som är ”rätt prestanda”, vad som förväntas av oss.

När jag började jobba räknades en person som gjorde sitt yrke med engagemang som en högpresterare. Att ­göra något ”bra” är inte bra nog i dag. Vi förväntas hela tiden flytta fram positionerna, att förbättra vad vi själva presterar. När bra inte är bra nog så blir signalen för självkritiska med­arbetare att ”du är dålig”. Jag tror prestationshets är den första patogen vi bör bromsa. Förändring är vanligen bra, men är det så illa att tillåta sig själv att landa på en platå en stund? Det finns ett antal såna systemfel i tillvaron i dag som vi behöver hitta innan fler mammor, hussar, systrar och söner går sönder.

Vi som företräder organisationer vilka gör anspråk på att vara humanis­tiska har ett ansvar. Vi har ett ansvar att identifiera de mönster som finns i sjukskrivningarna hos oss. Vi har också ett ansvar som människor att fundera över de individer som finns hos oss och var vi kan behöva sätta in bromsklossar innan olyckan sker.

Vi kan räkna precis vad det där arbetsbortfallet kostar i kronor och ören – men den totala kostnaden bortom arbetsplatsen ser vi sällan: De personliga tragedierna. Femåringen som ser mamma bryta ihop för att frostingen på tårtan är för lös. Par som bryter upp efter gräl om marmeladburkar som hamnat på fel håll i kylen. Det finns även de som blir så djupt skakade att de väljer att avsluta sina liv som följd av den stress deras arbete åsamkat dem. Efter 100 000 år av evolution måste vi ha mer förstånd än så här. Låt oss göra 2019 till året när denna trend vänder.

LINUS JONKMAN