Konsumentupplysning eller integritetsbrott?


2019-04-15 - Jag läste George Orwells klassisa framtidsskildring 1984 i skolan. Där och då tyckte jag att hela scenariot var överdrivet och smålöjligt. Hur skulle det vara möjligt med sådan övervakning och varför i hela friden skulle någon orka göra det?

Bara några år senare kollapsade Sovjetunionen. Arkiv öppnades och registreringar, angiverisystem och avlyssningsmetoder som vi trott var science fiction avslöjades.

I vår lilla del av världen visste vi att den personliga integriteten var väl omhändertagen. Om informationen var offentlig så var den ändå skyddad av staten som aldrig skulle använda den emot oss.

Sedan kom Google, Facebook, Snapchat och Instagram och vi berättade glatt om vad vi äter och hur vi röstar. Och vips fanns all information tillgänglig, inte hos staten utan hos multinationella bolag.

Ibland känns det som om den personliga integriteten är en historisk parentes mellan gamla tider, då prästen i byn hade totalkoll på varje församlingsmedlem, och en snar framtid då vi alla har inopererade chip som registrerar allt.

Att information i dag är så lättillgänglig utnyttjas av företag som säljer upplysningar till arbetsgivare. Själva menar de att de ägnar sig åt konsumentupplysning, men kritikerna menar att det måste finnas gränser för vad som får grävas fram.

I det här numret av Personal & Ledarskap berättar vi hur du som arbetsgivare använder bakgrundskontroller för att undvika felrekryteringar. Vad du kan och bör ta reda på men också var gränsen går, både moraliskt och juridiskt.

ANN OLRIN

chefredaktör

Tid att reflektera och delegera

2019-04-15 En gång i tiden var jag administrativ redaktionschef på en ganska turbulent redaktion på en av dåtidens mest framgångsrika dagstidningar. Det var en tuff arbetsplats, med en ledning som bara ville prata pengar in och unga ambitiösa journalister som ville prata om allt, utom pengar in.

Som ny chef gick jag en ledarskapsutbildning för att få kunskaper, perspektiv och input från andra chefer. Det på kursen som gjorde djupast intryck på mig var frågan om tid för reflektion. Att man som chef behöver lägga in luft i kalendern så att man har tid att tänka fritt och förbereda vad man ska säga och hur man ska säga det, eftersom konsekvenserna av halvdåliga lösningar och ogenomtänkta svar blir så tråkiga.

Metoden för att uppnå detta var enkel: delegera, delegera och delegera ännu mer. Så självklart och moget det lät; jag behövde bara lära mig bli bättre på att dela med mig så skulle resten gå av sig självt.

Upplyft av denna insikt kom jag tillbaka till jobbet. Jag tittade mig omkring i kontorslandskapet. Delegera, var det. Men till vem? Alla kollegerna sprang runt som skållade råttor och försökte förtvivlat hinna med sitt vanliga jobb. Att ens fånga någon av dem tillräckligt länge för att hinna be dem ­göra något av det som de inte hade gjort förut var inte möjligt.

Jag fick fortsätta som innan. Och ägna resan hem från jobbet åt reflektion. Men när jag väl satt på pendeltåget blev det i allmänhet mer av ånger och mindre av reflektion över framtiden och andra saker som det gick att göra något åt.

I det här numret av Personal&Ledarskap skriver vi om arbetsgivare som ­lägger in tid för reflektion på schemat. Eller ”tjänsteutveckling”, som de kallar det på företaget Youcall i Piteå.

ANN OLRIN

chefredaktör

Konsten att sluta med stil

2019-03-11. Få saker är så deprimerande som att arbeta med något som lägger ned. Att veta att loppet redan är kört och att det var vi som förlorade. Allt man vill är att lämna in passerkortet och gå hem och fundera över vad man ska göra i resten av sitt yrkesliv.

Inom vissa branscher går det fort. Ofta från en dag till en annat. Alla vet ju att det inte kommer in en enda ny beställning när väl beslutet är taget och om det är relativt enkelt att snabbt ställa in hela produktionen så gör man det. Kvar står vi som nyss brann och kämpade för produktion, försäljning eller någon annan av alla viktiga uppgifter inom företaget.

Det är en sorg som är förlamande: ”Vi visste att det inte gick så bra men så sent som i måndags hade vi möte om sommarplaneringen. Vad är det som ändrats sedan dess?”

När de anställda fick veta att Radiotjänst i Kiruna ska läggas ned, var det ingen stor överraskning. Debatten om radio- och tv-avgiftens varande eller icke varande är lika gammal som medierna själva.

Frågan har bollats fram och tillbaka av politiker, experter och proffstyckare så länge jag kan minnas. Att smita från tv-licensen var för många ett ideologiskt ställningstagande samtidigt som mer än en minister blev av med jobbet för att hen inte betalat.

Från januari i år är tv-licensen avskaffad och ersatt med en avgift som ska betalas via skattsedeln och därmed ska hela Radiotjänsts huvud­kontor läggas ned.

Vår reporter Elsa Frizell undrade hur hr gör för att behålla medarbetarnas engagemang i ett sånt läge. Men när hon kontaktade dem så visade det sig att det här är en ­superpeppad arbetsgrupp som sätter sin ära i att uppfylla ledningens ­vision om att gå med flaggan i topp.

Läs hennes reportage från Kiruna på sidan 18.

ANN OLRIN

Chefredaktör